C Fr Wærn & CO - 192 Års Exporthandel I 6 Generationer

C Fr Wærn & CO - 192 Års Exporthandel I 6 Generationer
Föredrag vid Släktmötet 27/8 -05

Starten 5/3 1813 - varför, var och hur?
Carl Fredrik tappade sin utkomst då Billingsfors bruk säljs av modern Maja den 1/1 1813 till greve Arvid Posse. Brodern Petter Waern har redan firma i Göteborg - sillsalteri mm, som den andre brodern Lennart sköter. Carl Fredrik (Calle) flyttar ned till Göteborg och blir kompanjon med Petter. Petter är dock svår att samarbeta med och Carl startar sålunda eget den 5 mars 1813. Petter dör 15/4 samma år genom seglingsolycka på Laxsjön. Tyvärr har Carl Fredrik ett litet kapital och kan inte spela med de stora pojkarna i början. Arvet efter Maja på 6000 riksdaler fick han ut först 1816. Kontorets lokaler är belägna i nuvarande Gillbladska huset på Kungsgatan (dåvarande Melinska huset). Hyresvärd är Olof Melin. Bolaget är kvar på denna adress ända till 1852 då man flyttar till Västra Hamngatan 13 (snett mitt emot domkyrkan). Calle gör sig bekant med dottern i huset, Elisabeth (Betty) Melin, och hon blir 1818 hans hustru.

På kontoret arbetar kontorschefen Billman, som sköter affärerna när Waern bosätter sig på Baldersnäs 1823. Dagliga rapporter går per korrespondens mellan kontoret i Göteborg och Baldersnäs. Billman kommer från Ånimskog i Dalsland och dör sedermera endast 40 år gammal.

De första åren - kontinentalblockaden
Utmärkt tillfälle att tjäna pengar och det gjorde man verkligen. Köpte säd i södra Sverige - sålde till bruksherrarna i Värmland och på Dal. Exporterade trävaror till England - Waern gjorde själv försäljningsresa med eget fartyg till London 1815. Därefter föll Napoleon och den stora göteborgsmisären kom. Konkurser över allt. Waern var tydligen klok och försiktig och hade samlat i ladorna. Flit, omtänksamhet och sparsamhet var hans hörnstenar. Han redde ut stormen och 1817 skeppade han mer trävaror än någon annan och lastade bl.a. 6 stora engelska skepp i början av januari detta år.

Handelshusens uppgift och berättigande

Man ger förlagslån till bruken, dvs förskott för att dessa skulle kunna köpa tackjärnsgöt för sina stång-järnshammare och smida sina tillverkningar. Göte- borgsexportörerna fungerade alltså som banker. Exempelvis startar Göteborgs Privatbank först 1847.
På den årliga stora järnmarknaden Fastingen i Kristinehamn gjorde Göteborgsexportörerna upp årliga kontrakt med brukspatronerna i Värmland, på Dal och med Bergslagens bergsmän. Fastingen omsatte stora summor vad gäller järn, trä och spannmål och var en stor social begivenhet för brukpatronerna och deras familjer.
Handelshusen har skickliga och framför allt språkkunniga affärsmän, som dessutom är specialister på shipping och befraktning.
Firmornas produkter var förutom järn, trävaror även säd. För Waern & Co var dessutom gödningsmedel (guano), som man tog från Peru, en betydelsefull handelsvara.

Verksamheten efter Billmans död 1832
Redan 1823 köper Carl Fredrik Waern Bäckefors och Baldersnäs, där han bosätter sig. Svågern Adolf Melin blev kontorschef och 1840 prokurist i firman. Waern hade odelat förtroende för Melin, som korresponderade med sin chef i Dalsland praktiskt taget varje postdag under alla år till Waerns död, dvs. under 29 år. Korrespondensen finns i stora delar bevarad på Landsarkivet och har varit underlag för många avhandlingar och mången forskning på det ekonomisk-historiska området.
1852 upptar han sönerna Carl Fredrik jr och Morten i verksamheten och firman ändras till C Fr Waern & Co, vilket den fortfarande heter även om den idag har ombildats till aktiebolag. Samtidigt försäkras Adolf Melin om en större andel i vinsten och han blir sedermera delägare även han.
Morten utträder 1856 ur firman då han flyttar till London, där han skall försöka sälja ett av honom inköpt större trävaruparti samt därstädes bli firmans agent. Tiderna är mycket svåra med en bankränta som i London når den ofattbara nivån av 11%! Melin skriver till Waern och tillägger "stackars Morten".
I England är annars den mycket dugliga industrimannen Henry Unwin i Sheffield, som blir en av firman största kunder när det gäller Bäckefors-järnet. Han använder detta i sin tillverkning av eggjärn och då speciellt för rakknivar. Han blev en sann vän till familjen och bl.a. blev yngste sonsonen Henry blev döpt efter honom.
Sonen Fredrik tar större och större intresse i verksamheten. Han utökar försäljningen av Bäckeforsjärnet till Frankrike, Marocko, Algeriet och Nordamerika. Men det kunde ta lång tid att få betalt. T.ex. en leverans i november 1848 betalades av köparna först i mars 1850.

Waern startar även tillverkning av konstgödsel 1856 på Klippan i Göteborgs hamn, där nu Restaurang Sjömagasinet ligger. Produkten var sur fosforsur kalk. Dock hade man stora problem med lukten vid tillverkningen. Stora dyngkoket beskrevs efter den gamla satsen: Was stinkt, das dyngt. Adolf Melin blev instämd till Poliskammaren p.g.a. den besvärande lukten. Visserligen förklarade provinsialläkaren Montén, stadsfysikus Ewert och apotekare Cavalli att tillverkningen inte var skadlig för arbetarnas hälsa. Dock skadades anläggningen svårt av brand i december 1857. Penningbrist och Waerns hastiga död blev även tillverkningens död.

Stora framgångar på 1840-talet.
Industrialismen tog fart i framför allt England och järnvägarnas tidevarv inträder. På tre år byggs lika långa sträckor som förut på femton år. Engelska parlamentet beviljar tullfri införsel av svenskt järn. En gyllene tid inträder alltså för järnexportörerna i Göteborg. Priserna stiger och orderböckerna överfylls. Fredrik försöker få sin far att köpa Billingsfors bruk, men denne tvekar då Unwin varnar för sämre tider i England. Mycket riktigt - 1847 kommer krisen. Ett utmärkt bevis på gubbens försiktiga läggning. Konkurrenterna är vid denna tid framför allt Ekman & Co, B.E. Dahlgren och Sv. Renström & Co.

Firman under C. Fr. Waern d.y.:s tid
När gubben dör får arvingarna en ansenlig förmögenhet, som man kan använda till att bl.a. köpa Billingsfors Bruk på konkursauktion 1859. Baldersnäs Bolag bildas och detta omfattar större delen av dåtidens dalsländska industri, dvs. Billingsfors, Bäckefors och Katrinefors järnbruk samt Skåpafors och Långeds sågverk. All export av bolagets produkter går genom C Fr Waern & Co.
Fredrik blir firmans chef efter faderns död. Han får dock allt fler politiska uppdrag och spenderar allt mer tid i Stockholm. Firman sköts av Adolf Melin och sönerna Carl Fredrik född 1849 och Peder Waern född 1851, som blir firmans kassör 21 år gammal.
Som Finansminister har Fredrik inte all den tid som krävdes för att hålla den dagliga kontakten med kontoret, som fadern var så noga med. Trots att han slutade som finansminister bodde han kvar i Stockholm och blev President i Kommerskollegium. Endast under hans sista 15 år flyttande han tillbaka till Baldersnäs.

Järnproduktionen minskade successivt vid de Waernska bruken och upphörde 1880 då även firman mer eller mindre slutade exportera dessa produkter. Dock hade Baldersnäs bolag startat tillverkning av mekanisk pappersmassa i Långed. Detta medförde en helt ny produkt även för Waern & Co. Papperstillverkning startades även i Långed 1884, där man anlade en sulfitmassefabrik för att förse pappersbruket med blekt massa. Bruket sålde även sitt papper via firman i Göteborg. Waern & Co blev en betydande exportör av både massa och papper, men man kunde notera att pappersexporten blev allt viktigare. Vid tiden före första världskriget hade Waerns 3 % av Göteborgs totala massaexport medan man hade 7 % av stadens pappersexport. Exporten var mycket koncentrerad från de egna bruken även om man sålde en hel del kvantiteter från externa bruk.

Bankerna var nu den stora källan till finansiering av brukens verksamhet och Göteborgs Bank blev den största fordringsägaren i Baldersnäs Bolag, dvs. Billingsfors-bolagen. Banken fick därmed ett allt större inflytande i bolaget och efter den stora börskraschen i New York blev efterfrågan ute i världen svag och ägarna blev tvingade att gå med på en rekonstruktion 1934. Denna innebar att banken övertog 98% av aktierna i Billingsfors-Långed. Den waernska brukseran var nu förbi. För handelshuset Waern & Co betydde det dock inte så mycket till en början, då man fick behålla försäljningsuppdragen åt bruken på såväl den svenska marknaden som exportmarknaderna ända till 1949 då Bonniers tog över bruken.

Mellankrigstiden - en påbörjad diversifiering
Vid presidenten Carl Fredrik Waerns död 1899 hade redan Peder Waern tagit över som chef för firman. Hans äldre bror Carl Fredrik fick en mer underordnad befattning. Istället började Peders son Arne Waern i firman som 20-åring. Han blev delägare i bolaget 1910, 27 år gammal. Vid denna tid var även ett antal Melinare anställda i företaget, däribland Theodor Melin, "Lången" kallad. Enligt min farfar Arne låg han alltid och sov middag på den soffa jag har i mitt arbetsrum. Personalstyrkan ökade under mellankrigstiden och verksamheten hade nu utökats med lådbräder och tryckt fruktomslagspapper till bl.a. Sydafrika, Nya Zeeland och Brasilien. Kontoret var fortfarande beläget på Västra Hamngatan 13 men flyttar nu några kvarter till större lokaler på Kyrkogatan. Magasinen på Klippan tvingas firman sälja 1914 till Göteborgs Stad och Arne Waern letar efter en ny tomt att bygga på. Han hittar slutligen ett hemman vid Tingstadsvassen på Hisingen. Detta köper firman och Arne startar byggnation av två stora trämagasin på tillsammans över 8000 kvm. Dessutom låter han gräva och muddra upp en bassäng där mindre vänerskutor kan lossa och pråmar kan lasta massa och papper. Pråmarna gick sedan nedför älven till hamnen där de oceangående fartygen låg på redden och lastade godset från pråmarna.

Arne Waern var nytänkande. För den nya speditions- och lagringsrörelsen startar han 1923 ett nytt bolag, Hamnaktiebolaget Tingstad. Detta bolag blir ett systerbolag till Waern & Co, men får ändå uppdrag från många sydsvenska pappersbruk och större industrikoncerner som Astra, Bofors, Husqvarna och Electrolux. I över 60 år drivs detta bolag med framgång och är ett känt spedi-tionsföretag i Göteborgs shippingkretsar. Trots att rörelsen såldes 1986 har vi kvar en av fastigheterna, som fortfarande används för lagring fast i helt annan tappning. Själv sitter jag alltså på den mark, som Farfar Arne köpte för 90 år sedan.

Waerns omsättning tappade i förhållande till de stora konkurrenterna Ekman och Elof Hansson under mellankrigstiden. Detta hade troligtvis sin förklaring i det faktum att firmans ledning intresserade sig mer för hamn- och speditionsbolaget och dessutom förlorade man några värdefulla medarbetare i början av trettiotalet, som startade konkurrerande verksamhet på den viktiga sydafrikanska marknaden. Farfar berättade att han fick kasta sig iväg till Kapstaden på sin 50-års dag för att rädda vad som räddas kunde.

Under andra världskriget hade Waern & Co givetvis svårt att hålla igång en regelbunden export. Man var hänvisad till lejdbåtstrafiken och personalstyrkan var reducerad. Trots allt fungerade verksamheten och detta kanske tack vare den svenska försäljningen av papper från Billingsfors-Långed. Denna avdelning kallades nu för Inlandsavdelningen och fick en större betydelse efter kriget.

1950-talet - importens förlovade tid
Verksamheten växte snabbt och efter kriget var det ett 40-tal anställda på bolagets kontor i Göteborg, Stockholm, Malmö och Färjestaden på Öland. Kontoren utanför Göteborg sysslade med försäljning av alla de importerade varor som Inlandsavdelningen lokaliserade i Europa och Asien. Nu sålde man på den svenska marknaden allt ifrån kulspets-pennor, klädhängare, textilier till termoskannor och klockor. Framför allt fick man tyska agenturer såsom klocktillverkarna Diehl och Europa-Uhren som termos-tillverkaren Alfi. Kontoret i Färjestaden var något speciellt, då det bestod av en man, som förutom försäljning av firmans produkter även stoppade upp fåglar och var begravningsentreprenör. Arne Waern hade en förkärlek för fåglar och var många år kassör i Småfåglarnas Vänner.
Trots en relativt stor omfattning på firmans importverksamhet blev den aldrig riktigt lönsam. Organisationen hade växt för fort och kontrollen av avdelningskontoren blev för dålig. Förutom Inlandsavdelningen hade Waerns följande avdelningar på slutet av 50-talet:
Pappersavdelningen - papper till fr.a. Argentina, Brasilien och Sydafrika
Trävaruavdelningen - sågade trävaror till Sydafrika och Mellanöstern
Maskinavdelningen - verktyg o maskiner till Nordamerika och Mellanamerika
Trä-o järnmanufakturavd - tumstockar, häftstift, gem, klädnypor etc till Sydamerika
Kinaavdelningen - export av maskiner till Kina och import av kinesiskt porslin o konsthantverk

Bolaget hade nu flyttat till eget stenhus på Södra Hamngatan 23. Arne Waerns son Olof blev VD 1958 och på grund av hans bräckliga hälsa blev undertecknad inkallad som relativt ung och oerfaren VD 1970.

Kräftgångens tid
När jag tillträdde hade redan trävaruavdelningen avvecklats genom att en tidigare oönskad chef, Oscar Sörmon, fått denna avdelning som fallskärm av företaget. Dotterbolagen, dvs. kontoren utanför Göteborg var nedlagda och inlands-avdelningen var kraftigt bantad.

Företaget gick med förlust men förblödde inte, då man kunde luta sig mot speditionsrörelsen, som gav ett gott överskott. Min plan var inte så uttalad men i stora drag ville jag för det första lära mig exporten och våra produkter och för det andra givetvis behålla och förhoppningsvis utöka våra affärer. Mitt inträde i företaget ingöt kanske inte så stort hopp i den rätt åldriga personalen på 10 personer, där den äldsta damen påpekade att hon bytt blöjor på mig som baby. Två av tre medarbetare på pappersavdelningen slutade för att starta konkurrerande verksamhet. Trä- och järnmanufaktur-avdelningen lades ned pga direkt olönsamhet. Strategin blev att satsa på maskinavdelningen och göra det bästa av pappersavdelningen och importen utan att nyanställa personal. Detta visade sig fungera även om våra importerade produkter tappade sina marknader p.g.a. den nya digitaltekniken och det faktum att många företag började konkurrera med Kina-import.

Maskinavdelningen blev hjärtat i verksamheten under 1970- och 1980-talet samtidigt som pappersavdelningen inte ville somna in. En ökning av pappersskeppningarna kunde noteras under förra seklets sista decennier. Pappersexporten gick nu till USA, Sydafrika, Iran och Mellanöstern emedan verktyg och maskiner exporterades till USA, Fjärran Östern och även vissa marknader i Europa som England, Italien, Belgien och Nederländerna.

1986 var ett viktigt år i bolagets historia. Rörelsen i Hamnaktiebolaget Tingstad såldes av familjen till en konkurrent. Fastigheterna såldes delvis till externa köpare. Samtidigt kunde jag lösa ut de flesta aktieägarna i Waern & Co och bli majoritetsägare i bolaget.

Nytänkande på hemmaplan
Jag behöll en av fastigheterna vid försäljningen 1986 och efter en stor brand i denna bebyggde jag den brända tomten 1989 med en Minilageranläggning som köptes i monteringssats från USA. Detta har förhoppningsvis blivit en nytändning för bolaget C Fr Waern & Co även om firman inte är direkt ägare utan kan sägas vara ett systerbolag till HUMLANS MINILAGER AB, som det nya bolagets firma är. Vad är då Humlans Minilager?
Detta är ett företag som tillhandahåller små förråd för folk och företag efter den amerikanska modellen "self storage". Idén fick jag på en av mina resor till USA på mitten av 1980-talet för Waerns räkning. Min värderade kusin Nils Engström och jag är två av fem delägare och själv är jag företagets VD. Bolaget har haft en stadigt ökande omfattning de senaste 8 åren.

Humlan har ca.1200 förråd fördelade på 6 minilager-anläggningar i Helsingborg, Kungsbacka, Göteborg och Uddevalla. Vi har expansionsplaner, bl.a. i Trollhättan och andra västsvenska städer. Vi äger samtliga anläggningar utom en i Helsingborg och vår största anläggning ligger alltså på Tingstad, där farfar Arne gick och köpte hemmanet Krokegården för att säkra firmans fortbestånd.

C Fr Waern & Co gör fortfarande pappersaffärer även om de är betydligt färre än förr i tiden.

Jag är stolt att få vara den 6:e i raden av de waernska entreprenörerna i C Fr Waern & Co och hoppas att vår nya inriktning skall ge fortsatt liv i det gamla bolaget.

Jag avslutar nu denna lilla exposé här och tackar för att Ni orkat lyssna!

Carl Fr Wærn